Sorg blev glädje

I fredags då ni tjejer träffades så var jag på begravning. Min Mormor har gått bort. Min mormor har jag inte träffat på minst 20 år, samma för morfar som fortfarande lever. Jag och min mor gick på denna begravning och visste inte hur vi skulle mottas. Min Mor var mer nervös än jag som stöttade och pushade fram mot...ja vad visste vi inte, en släkt som vi inte sett på 20-30 år. Mor ville helst bara gå på begravningen och hoppa över fikat efteråt för hon var rädd att stå ansikte mot ansikte med sin far. Jag var mer kaxig men då har jag ju inte haft honom till far heller. Då vi kliver in i kapellet så skälver min mor av rädsla. Vi ser oss omkring för att se om vi kommit till rätt kapell ( vi har redan trampat in i fel kapell så nu fanns det ju bara 2 kvar att välja mellan ) Jo vi är rätt viskar min mor då hennes blick vilar på min morfar. En fallen och slagen kämpe som en gång i tiden varit en stor man som haft en stor auktoritär roll i samhället. Hans livskamrat har gått ur tiden mot vidare äventyr. Vi går fram mot honom och kramar om honom och beklagar hans sorg. Sedan kommer den ena efter den andra fram och frågar om det verkligen är vi. Som de har undrat och saknat oss under dessa år och beklagat att vi inte haft någon kontakt under denna tid. Min Mor blir verkligen upplyft av all denna kärlek, det behövde hon. Jag tycker med att det är fantastiskt att få träffa dessa människor som av någon anledning verkar känna mig men som jag inte visste att de fanns en gång. Mycket gråt i kyrkan av förlusten över min mormor och mycket kärlek av de människor som vi efteråt fick möjlighet att samtala med på den fika som vi nu ombads att medverka i då alla hade frågor om var livet tagit oss. Efter att ha bytt adresser (mejladresser förståss vi är ju moderna människor ) så åker vi hem. Det tog mig resten av dagen att landa i dessa möten. Vad kan man lära sig av detta? Livet är för kort för att gå runt och tjura och vara stolta. Nej öppna sinnet och bjud in, det kan bli något bra utav det. Kram på er alla